Förra fredagen laddade jag upp för en fylla. Kom hem, öppnade en vinare..Efter ett glas sov jag.

I går gjorde jag ett nytt försök, kom hem, öppnade en vinare...Somnade INTE efter ett glas, fick i mig två, sen somnade jag.

Nästa fredag ska jag klara tre.

Ha ett helvete så länge...

Jag har länge funderat på att göra det själv men aldrig gjort det. Nämnligen att tatuera in mina barns namn eller deras porträtt på min kropp. Men varje gång som jag bestämt mig för att göra det så har jag frågat mig själv hur jag skulle reagera om min mamma gjorde det samma. Denna fråga har fått mig att avstå.

För tänk om min mamma skulle ha mitt namn i svanken eller mitt porträtt på bröstet och  träffa en ny man. Omöjligt vore det ju inte då hon är singel.

Och om hon träffar en ny man så finns ju risken att dem nån gång skulle få för sig att idka samlag (tanken är inte inte fräsch och  bilden som dyker upp i huvudet av bara tanken gör en att önska att man vore född blind)

Tänk nu att denna man får för sig att köra en doggystyle på min mor och väljer att lägga saggen i svanken på henne. Tänk nu om mitt namn skulle vara printat just där. Det skulle innebära att han saggade på mig, på mitt namn! På dottern!!!  

Eller om dem nu av stigande ålder håller sig till missionären och han vill hotta till det lite och väljer att patt k*ulla henne. Och saggen han lämnar här kunde helt oskyldigt hamna på bilden av mig. Risken finns att han skulle lägga satsen i mitt öga. På dotterns öga!!!

Av dessa vidriga tankar har jag valt att inte gadda in mina barn på min kropp! Dem ska inte vara med mig och deras far i bingen!      

Jag har fått två barn, en flicka och en pojke.

Jag har ett eget hus.

Jag har en sambo.

Jag har klarat av kurser som jag trodde skulle vara omöjliga.

Jag har fått in en fot i arbetslivet.

Jag har Nåt en inre frid och känner inte längre för att fly.

Jag har lärt känna nya människor som gör mig väldigt glad och tacksam.

Jag fick i skrivande stund höra min sambo säga de magiska orden  som jag försökt få honom att inse så länge för att han inte ska förstöra sin rygg och sina knän mer än han redan gjort med sitt envisa sportande...

"Jag är för gamal, det är bara att inse faktum"

Idag ska jag städa mina garderober. Det händer inte ofta och jag anstränger mig inte heller för att hålla ordning i dem. Jag brukar försöka ha byxor på ett ställe, linnen på ett ställe, stickat på ett ställe osv, men att vika kläder är inte alls min grej. Och om det  är ut och in spelar inte heller nån större roll.

Jag knölar in kläderna tills det är fullt, sedan trycker jag in lite mer så att det blir packat. Så när jag ska leta efter tex ett par  jeans så tar jag tag i närmaste byxben och drar vilket resulterar i att de mesta kommer med ut på golvet. Sen är det bara att trycka in allt igen.

Fördelen med denna metod är att det går så himla mycket fortare än att behöva vika allt och sedan lyfta i vikta högar.

Nackdelen är att det inte ser nå vidare ut. Och jag mår lite psykiskt dåligt varje gång jag öppnar dörrarna och ser all denna röra. Jag är ju ganska ordningssam av mig i övrigt. Damsuger gör jag varje dag. Moppar var annan eller var tredje dag. Städar ungarnas rum tre fyra gånger per dag. Jag städar deras rum på morgonen efter några timmars lek. Jag vet att det kommer att se lika ut igen ett par timmar senare men jag kan inte låta bli. Jag mår bra av att städa.

Tvätt högarna samlas sällan till berg. Finns det tillräckligt för en maskin så tar jag tag i det.

Disken samlas sällan på hög. (kan bero mycket på att vi har disk maskin) Men jag låter sällar ren disk ligga kvar i maskinen utan tömmer den så fort programmet är klart.

Skor i hallen radar jag upp i storleksordning (överdriver en aning) men det ligger sällan utspridda på hallmattan.

Fan vad jag är duktig! Näst intill perfekt! Men idag efter att ha tagit tag i garderoberna så når jag nog upp till denna perfektion.

Allt ska bli perfekt!

Jag har valt att inte skänka pengar till Thaiti av den anledningen att jag inte litar det minsta på att varenda jävla krona kommer fram till de behövande. Se till Johan Af Donner som var kommunikationschef på Röda Korset. Tror ni verkligen att han är den enda? Att alla andra hjälporganisationer fungerar korrekt?

Det tvivlar jag på. När det handlar om pengar så finns det alltid fula fiskar.

För innan det här om Donner kom ut så såg man inte Röda Korset som nå sämre än andra hjälporganisationer. RK har varit en pålitlig organisation precis som alla de andra.

Är det nån som funderar på vad chefernas lön ligger på inom dessa nämnda? Donner hade en lön nånstans mellan 60 000 och 70 000 tusen kronor,

och de andra???

Jag vet inte men jag har svårt att tro att deras löner avviker synbart från Donners. Och att ha sådana orimligt höga löner när man basar över nåt sånt som en hjälporganisation är katastrofalt enligt mig! Finns det inte bättre behövande?

Marika Hjälm Sigvald, kommunikationschef på Plan Sverige och Lennart Eriksson, verksamhetschef på Hoppets Stjärna (bara för att nämna några)  hur ser era löner ut?

Jag tror att ni gott och väl skulle kunna avstå en del av eran månadslön och låta det gå till bättre behövande. Det är ju trots det ni arbetar för! Eller?

Det är väl ingen som skulle märka  

Jag skulle aldrig gå ut osminkad! Och det beror enbart på att jag är så fruktansvärt ful! Jag har inte dålig självkänsla utan är bara naturligt ful. Och jag mår inte dåligt av det, jag gör nånting åt det, jag sminkar mig.  

Kan man strunta i att sminka sig bara för att man inte orkar så är man inte tillräckligt ful.   

Ha det

Klockan är trött nu så jag ska gå och lägga den under kudden och släcka lampan.